Nackinstabilitet: Vad göra vid överrörlighet i halsryggen?

Överrörlighet i halsryggen är ett tillstånd där halskotorna har en nedsatt förmåga att bibehålla sin korrekta position, särskilt vid belastning och rörelse. Denna instabilitet leder till en överdriven rörlighet i kotorna, vilket kan orsaka smärta, obehag och i svårare fall påverka nerver eller ryggmärgen.

Instabilitet i halsryggen, särskilt i området mellan huvudet (occipitalbenet) och Atlas samt mellan Atlas och Axis, kan ha olika orsaker. Dessa så kallade atlanto-occipitala och atlanto-axiala instabiliteter kan bero på fysiska trauman, degenerativa processer kopplade till åldrande, reumatiska sjukdomar, kirurgiska ingrepp i halsryggraden eller medfödda avvikelser i kotstrukturen. Symtomen kan variera i svårighetsgrad och innefatta nacksmärta, stelhet, rörelsebegränsningar, huvudvärk, yrsel, knakande ljud vid rörelse av nacken och i vissa fall neurologiska symtom såsom stickningar, svaghet eller känselstörningar i armar och ben.

Diagnosen av nackinstabilitet kräver en noggrann klinisk undersökning, kompletterad med bilddiagnostiska metoder såsom röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) och datortomografi (CT). Dessa undersökningar gör det möjligt att analysera kotornas position, ligamentens integritet och tillståndet hos diskarna för att identifiera eventuella avvikelser eller skador.

För en exakt diagnos av överrörlighet i halsryggen är det nödvändigt att genomföra dynamiska bildtagningar, där huvudet scannas i olika positioner. Denna metod gör det möjligt att upptäcka instabiliteter som inte syns på statiska bilder och som annars kan leda till en felaktig bedömning av den verkliga instabiliteten. Dessutom är det viktigt att notera att många radiologer kanske saknar den specifika erfarenhet eller utbildning som krävs för att korrekt identifiera överrörlighet i halsryggen, vilket understryker behovet av en specialistbedömning inom detta område.

Ligamentlaxitet efter whiplashskada

Efter en olycka med whiplash, som har lett till översträckning av ledkapslar och/eller ligament i halsryggraden, kan leden uppvisa en överdriven laxitet. Detta innebär att de drabbade kotorna kan röra sig mer än normalt i förhållande till varandra, eller att Atlas kan förskjutas i förhållande till nackbenet. Detta leder till instabilitet vid rörelser, vilket kan orsaka onormala och varierande kompressioner på närliggande strukturer såsom blodkärl och nerver. Även en långvarig onormal hållning av nacken kan bidra till anpassning och översträckning av ligament och ledkapslar, vilket exempelvis kan ses vid en uträtad halslordos.

I videon nedan, från minut 2:10, kan man se hur taggutskottet på C2 roterar onormalt vid sidoböjning av huvudet, medan Atlas förskjuts i sidled, vilket indikerar en betydande ledförskjutning och nackinstabilitet.

En ledinstabilitet är svår att identifiera med statiska bildtagningar. En enskild ”bild” räcker inte, eftersom instabiliteten framför allt uppträder under rörelse av nacken. För en exakt diagnos krävs en dynamisk metod som liknar en ”videoinspelning” av de rörliga strukturerna. Alternativt kan statiska bilder tas i olika ledlägen för att upptäcka eventuella avvikelser. Undersökningen som visas i videon använder en röntgenteknik kallad fluoroskopi eller Digital Motion X-ray (DMX), som möjliggör en rörelseavbildning av nackens strukturer och ger en mer detaljerad och exakt analys än traditionella statiska bilder.

Den dolda faran med överrörliga leder

Det är allmänt känt att muskelträning kan bidra till att öka ledernas stabilitet. Men om de vävnader som ansvarar för ledens integritet, såsom ligament och ledkapslar, inte ger tillräckligt stöd, kan fysisk aktivitet istället skapa olämplig belastning på de drabbade lederna och förvärra tillståndet. Därför är det avgörande att fastställa förekomsten av överrörlighet i halsryggen eller hypermobilitet i halsryggen orsakad av skadade eller överdrivet elastiska ligament innan man påbörjar ett träningsprogram.

Proloterapi för behandling av nackinstabilitet

Begreppet ”Proloterapi” kommer från ”Proliferation Therapy” (terapi för proliferation) och myntades på 1950-talet av den amerikanske ortopedkirurgen Dr. George Hackett.

Proloterapi innebär injektion av en irriterande lösning, såsom dextros, direkt i det skadade området för att stimulera kroppens naturliga läkningsprocess.

Dextrosen utlöser en lokal inflammatorisk reaktion som aktiverar kroppens självläkningsmekanismer och leder till ny bindvävsbildning vid injektionsstället. Denna process bidrar till att stärka de skadade vävnaderna, återställa ledens stabilitet och öka hållfastheten i de stabiliserande strukturerna såsom ligament, senor och ledkapslar.

Proloterapi anses vara en effektiv, generellt säker och biverkningsfri metod som i många fall kan undvika behovet av kirurgi. Om du däremot lider av en generell ligamentlaxitet som inte är orsakad av en olycka, kan proloterapi vara mindre effektiv, eftersom kroppen producerar lite kollagen och den inflammatoriskt stimulerade nybildningen av elastisk vävnad kan vara begränsad.

Kollagen är en viktig komponent för styrkan och elasticiteten i bindväv, och en tillräcklig produktion är avgörande för reparation och förstärkning av ligamenten. För att stimulera kollagensyntesen är ett tillräckligt intag av viktiga näringsämnen, inklusive vitamin C och vitamin D, av stor betydelse. Höga doser av vitamin C (10–15 g per dag) är inte bara en kraftfull antioxidant utan spelar också en central roll i kollagenproduktionen och bidrar till att upprätthålla frisk bindväv. Därför kan det vara fördelaktigt för personer som genomgår proloterapi eller vill förbättra sin bindvävshälsa att informera sig om fördelarna med vitamin C och hur intaget kan ökas genom kost eller kosttillskott.

Trots dess effektivitet vid vissa muskuloskeletala tillstånd, särskilt vid ligamentlaxitet, är proloterapi mindre känd än andra medicinska ingrepp såsom kirurgi eller läkemedelsbehandling. Dess enkelhet och relativt låga kostnad kan bidra till att den får mindre uppmärksamhet jämfört med andra, mer ekonomiskt lönsamma behandlingsalternativ.

Användningen av ultraljud i proloterapi ger en avgörande fördel genom att möjliggöra en exakt lokalisering av behandlingsområdet. Denna icke-invasiva bildteknik hjälper till att noggrant bestämma injektionsstället, vilket ökar behandlingens effektivitet och minskar risken för felplacerade injektioner. Särskilt vid tillämpning av proloterapi på specifika kotor såsom Atlas och Axis krävs extrem precision, eftersom nackområdet är mycket komplext och känsligt.

I följande video visas hur proloterapi utförs på C1:

PICL: Perkutan implantation av nackligament

Proceduren PICL (Percutaneous Implantation of Cervical Ligaments, dvs. perkutan implantation av nackligament) är en avancerad, minimalt invasiv kirurgisk teknik utvecklad för att reparera skadade ligament i nacken, särskilt de som stabiliserar leden mellan os occipitale (C0), Atlas (C1) och Axis (C2). Denna procedur utförs via en transoral åtkomst, vilket möjliggör direkt behandling av de skadade ligamenten utan behov av externa fixeringar som annars skulle begränsa huvudets rörlighet avsevärt.

PICL-tekniken erbjuder flera fördelar jämfört med traditionella metoder för stabilisering av nacken, vilka ofta involverar stora externa hjälpmedel och långa återhämtningstider. Med PICL-proceduren är återhämtningen i regel kortare och mindre smärtsam, samtidigt som behandlingen syftar till att bevara eller till och med förbättra nackens rörlighet.

Tack vare sin minimalt invasiva natur minskar PICL risken för infektioner och andra postoperativa komplikationer som ofta förknippas med mer omfattande ingrepp. Det är dock avgörande att denna procedur utförs av kirurger specialiserade på minimalt invasiva tekniker och behandling av nackrelaterade tillstånd, eftersom detta område är extremt komplext och kräver högsta kirurgiska precision för att undvika skador på nerver eller andra vitala strukturer.